I förrgår hade jag svårt att sova, kändes som jag hade stark växtvärk och samtidigt väldigt ont långt ner i svanken.
Kändes bättre morgon efter och jag åkte till jobbet som vanligt. Efter lunch gick jag på toaletten och upptäckte att jag fått en liten brunröd flytning. Blev såklart orolig och efter lite snabba samtal med ett par kollegor åkte jag hemåt. På vägen ringde jag ett par samtal till Johan, Mvc, Guldvingen och från 1177 blev jag till slut hänvisad till KSS i Skövde för en undersökning. De kunde dock inte ta emot mig på en gång så jag och Johan åkte hemåt en stund för att vila lite innan vi tog bilen igen. Precis innan vi åkte hann jag få ytterligare en blödning och på vägen fick jag ännu ondare i magen och ryggen. Vägen till Skövde har aldrig känts längre...
Efter att ha suttit i väntrummet från ca:16 blev vi inkallade till en sjuksköterska runt 16.30, fick två alvedon och de kollade lite blodtryck, sen skulle jag lämna urinprov.
När jag skulle lämna urinprovet började det dock rinna massa blod ner i toaletten.
Jag kände direkt när jag satte mig att det inte skulle gå att lämna ett urinprov. När jag insåg vad som hände kom tårarna. När jag kom ut stod en jättesnäll sköterska utanför och väntade på mitt prov (alla sköterskor jag mötte var verkligen så snälla och fina). Jag fick mellan tårarna fram vad som hänt på toaletten och hon la armarna om mig och ledde mig till en säng och gick för att hämta Johan.
Johan kom och vi fick gå in till ett undersökningsrum där vi skulle komma att vänta på en läkare en lång stund. Under tiden kom ytterligare en snäll sköterska in med jämna mellanrum och kollade till oss. Jag fick jättestora bindor som skydd och allting var väldigt surrealistiskt. Jag var redan medveten om att detta är sånt som händer, samtidigt som det kom så plötsligt och när jag äntligen börjat tro på att det skulle gå bra. Johan höll mig i handen medan jag pendlade mellan gråt och dåliga skämt och vanliga samtal för att orka med. Till slut när vi väntat länge sa jag till Johan att gå ut och köpa något litet att äta eftersom all min energi höll på att ta slut.
Johan kom tillbaka med en påse gott och blandat som hjälpte för stunden men som skulle innebära att vi fick vänta ännu mer. Läkaren kom ganska snart efter att vi haft vår godisstund. Hon ställde lite frågor och sen var det dags att sätta sig i gynstolen.
Läkaren gjorde ett VUL och kunde konstatera på skärmen att jag troligen inte gått så långt som jag trodde, graviditeten hade antagligen avslutats någon vecka tidigare men inte kommit ut förrän nu.
Läkaren rekommenderade att jag skulle göra en skrapning för att det hela skulle gå över snabbare och minska risken för komplikationer.
Jag fick sätta på mig en sjukhusskjorta, ta av alla smycken och rullades sen ut på en säng till en plats i "korridoren" på akuten där jag blev stucken i armen för blodprov och sen fick dropp. Johan var med hela tiden vilket var så skönt eftersom tårarna kom med jämna mellanrum. Efter en stund fick jag sätta på mig mjukisbyxor och sätta mig i en rullstol för att åka upp till 4:e våningen och kvinnokliniken där ett rum väntade.
På rummet hade jag en säng med TV mitt emot och Johan fick sitta i en fåtölj.
Här fanns ännu fler snälla sköterskor som såg till att jag hade det bra. Jag fick under kvällen ta två cytotec som skulle hjälpa livmodern att dra ihop sig, det kan ha varit det värsta jag varit med om. Jag hade så ont, när jag gick på toaletten var allt suddigt och när jag kom tillbaka till sängen blev jag tvungen att spy. Sköterskorna kom efter ett tag och lindrade det hela genom att ge mig en spruta mot illamåendet, morfin i låret och en vetekudde på magen, sen tog det inte lång stund innan jag äntligen kunde få sova lite. Under natten kom de in och bytte droppet och vi fick veta att operationen skulle bli tvungen att genomföras under morgonen istället. Johan fick en säng i sovsalen bredvid mitt rum och vid halv 6 på morgonen fick han komma tillbaka in till mig eftersom jag inte ville vara ensam mer när jag vaknat. Morgonen gick, Johan fick frukost medans jag fortsatte fasta och till slut fick vi veta att jag skulle ner till operation 8.50. Jag fick byta om, ta tre alvedon och gå på toaletten precis innan.
Johan fick knappt säga hejdå när jag rullades ut från hissen. Jag rullades in på en helt öde operationsavdelning kändes det som. Längst bort skulle jag. Fick gå de sista metrarna när jag skulle byta säng och välkomnades av flera sköterskor och en narkosbroder (fint). Fick en sån blodtrycksmanchett på armen och fick sen ligga och vänta till 9.25 ungefär tills läkaren kom. Det var samma som hade gjort ultraljudet på mig kvällen innan.
Sen sa de att jag skulle få narkosen i armen och jag svarade att det märkte jag för rummet blev snabbt suddigt. Sen sa narkosbrodern att jag skulle sova gott och sen var jag borta.
Vaknade upp klockan 10 av att min säng stannade på uppvaket. Fler snälla sköterskor som gav mig vatten och jättestora trosor. Fick ligga där i 40 min och vänta på att bli upprullad till mitt rum igen. Under tiden gjorde en av sköterskorna ett ultraljud på magen och kunde konstatera att det bara fanns 40 ml vätska kvar i livmodern.
Rullades iaf tillbaka till mitt rum och kände nästan ingen smärta alls längre. Ringde tillbaka Johan och sen fick jag vara kvar för lite lunch och borttagning av nålen i armen innan det var dags att åka hem. Såhär i efterhand känns det hela lite overkligt, jag är tacksam för att all personal var så gullig, nu känner jag mig mest tom och trött.
